”En tonårig flicka kan vara den mest skräckinjagande och överväldigande kraften i universum.”
– Carl Horn
Gunbuster har många plan. I sin enkla början är det en pastisch om hur en människa klarar allt med blod, svett och tårar. I sin essens är det ett resultat av kulturformning och entusiasm för filmskapande. I sin andemening är det en historia om mänsklighetens vilja till överlevnad, en vilja som övervinner tid och rum. I denna artikel vill jag ge er en djupare uppfattning om och uppskattning av det lilla mästerverket Gunbuster.
Enklare tider
Grunderna för det som idag är Studio Gainax lades 1980 i ett litet studentrum vid en konsthögskola i Osaka. Tre animations- och science fiction-nördar (Hideaki Anno, Takami Akai och Hiroyuki Yamaga – alla rumskamrater) började experimentera med egenhändigt gjord animation. Deras chans att göra något stort kom när de fick uppdraget att skapa öppningsfilmen till scifi-konventet Daicon III. Filmen blev en stor succe, och följdes två år senare av öppningsfilmen till Daicon IV, denna gång längre och bättre än förut, animerad av en utökad grupp förstärkt av originaltrion som dessutom hunnit få vana inom professionell animationsproduktion. De båda animerade Daicon-kortfilmerna visade upp sina skapares tekniska skickligheter och hängivenhet som fans, och gav dem gott rykte som filmskapare. (På grund av olicensierade musikstycken, parodier och inhoppningar av kända figurer har Daicon-filmerna tyvärr aldrig kunnats säljas officiellt, men en LD släpptes som en bonus till en bok. Om man känner sig manad att betala närmare 1000–2000 kronor per minut speltid så går det säkert att köpa den på någon auktionsnätplats.)
Detta rykte – och en fyra minuter lång testfilm: Kungliga rymdflottan – måste ha räckt långt, för 1984 lyckades Toshio Okada, en av de drivande krafterna i gruppen sedan Daicon IV, få sponsring av Bandai till att skapa en äkta animerad fullängdsfilm. Studio Gainax bildades december samma år, specifikt för att producera denna film, Kungliga rymdflottan: Honneamises vingar. En obeprövad grupp debutanter fick alltså tillfälle att skapa vad som kom att bli dåtidens dyraste animerade film, med en budget på 800 miljoner yen. Filmen, ett drama om en fiktiv civilisations första stapplande steg mot rymden och dess förgrundsgestalter, blev kreativt sett allt man kunde önska sig och mer. Även om den har sina svaga sidor är det en intressant historia med välskrivna personer, fantastisk animation och hög detaljrikedom. Den osar kvalitet och står som ett löfte om dess skapares potential.
En film med en sådan sofistikerad natur och hög budget som Honneamises vingar har förstås svårt att tjäna in sina omkostnader, även om den inte blev den flopp som den haft rykte om att ha blivit när den kom ut 1987. Kanske gav inte Bandai filmen och Gainax sitt fulla stöd (filmen fick vid sin världspremiär i Hollywood en misslyckad engelskdubbning, och marknadsföringen ska i allmänhet ha lämnat mycket att önska), men kanske bör vi vara tacksamma för allt ändå: Det var tack vare detta projekt som Gainax fick fortsätta existera. Med ett löfte om ytterligare sponsring från Bandai, inleddes ett halvår senare deras nästa projekt: En OVA-serie.
”Det är inte ett kreativt verk, utan en handelsvara”
Denna gång tog de inga chanser. Året var 1988, och många titlar i den då ännu växande produktionsformen av köp-/hyrvideoanimé (OVA) bestod av söta eller/och tuffa tjejer som huvudpersoner i scifi-miljö, med eller utan mecha: Bubblegum Crisis, Dirty Pair, Gall Force, Dominion Tank Police, Project A-ko, MADOX-01 med flera. Okada, som då fortfarande var en av de ledande i Gainax, ville att den nya serien skulle dra in storkovan som en god produkt. Han kom med uppslaget att kombinera de tidsenliga ”girls-in-space”-elementen med en handling vars grundyta är en parodi på Sikta mot esset!, Sumika Yamamotos shoujomanga från 1972 om en gymnasietjej som drömmer om att bli en bra tennisspelare. Hideaki Anno, en av Daicon Films originaltrio, fick här tillfälle att debutera som regissör för serien, och som för att bättre tilltala publiken valdes Haruhiko Mikimoto som karaktärsdesigner. Mikimoto hade tidigare arbetat främst med den superpopulära Macross-serien och dess tillhörande filmer.
I Sikta mot toppen! Gunbuster är huvudhjältinnan Noriko Takaya hur som helst inte en tennisspelare, utan en aspirerande robotpilot. 2021, sex år efter att hennes älskade far, kapten på rymdkrigsskeppet Luxion, omkommit i strid mot en fruktansvärd ras utomjordiska livsformer, har Noriko antagits till rymdflottans flickgymnasium för blivande stridspiloter. Där lär de sig hantera stora (10 m höga) androida robotar, vilka ska användas för att slåss mot rymdmonstren. Noriko, som saknar talang för ”mecha” men vill ut i rymden där hennes far var, beundrar sin äldre skolkamrat Kazumi Amano: ”Rosornas drottning.” Hon är vacker, elegant och exceptionellt duktig. När en ny, hård tränare, Koichiro Ohta, kommer till skolan för att välja ut representanter till en viktig militär operation, är det Kazumi och Noriko han har i kikaren. Dessvärre tror klasskamraterna att valet av Noriko beror på släktskapet till den kända amiralen, som redan bar stigmat för Luxions nederlag. Mobbad och utan självförtroende i sina färdigheter konfronterar Noriko sin tränare, som läxar upp och motiverar henne: Talang skapas genom hårt arbete! Inte ens hennes idol Kazumi skulle ha tagit sig så långt utan att jobba för det. Under Ohtas hårda mentorskap fostras Norikos pilotförmåga, och hon blir bättre och bättre. Plötsligt känns inte rymden lika långt borta…
Inspiration
Det första avsnittet, som släpptes i oktober 1988 på VHS, Betamax, LD och VHD, uppfyllde alla förväntningar man kunde ha baserat på titeln, en hopfogning som osökt för tankarna till ovan nämnda Sikta mot esset!, samt Top Gun (1986), filmen om en pilotkandidat som kämpar mot de andra piloternas attityd mot honom och historien om hans far som dog i strid och beskylldes för att ha kostat sina kamrater livet. Avsnittet bar uppenbara likheter, både med Top Gun (som nästan ingen på produktionslaget egentligen hade sett) och Sikta mot esset! och andra likartade shoujo- och sportserier: Aspirationer, en slavdrivande men fantastiskt utvecklande tränare, en inspirerande äldre skolkamrat (”Fjärilsdamen” i Sikta mot esset!, ”Rosornas drottning” i Sikta mot toppen!), et cetera. Faktum är att Anno, djupt engagerad av projektet, såg till att läsa hela mangaserien och se hela den animerade TV-serien inför det nya projektet. (Enligt uppgift ska det finnas delar i Gunbuster som är uppenbart inspirerade av Osaku Dezakis tecknade Sikta mot esset!-film från 1979.)
Det andra avsnittet, som släpptes tillsammans med det första, återgår både till Gainax scifi- och nördrötter, och antyder på seriens kommande riktning. För det första är hela konceptet lätt inspirerat av Robert Heinleins klassiska SF-roman Stjärnsoldaten (1959) där mänskligheten hotas av insektsliknande utomjordingar, och mekaniska dräkter är ett starkt hjälpmedel. (Förresten har Stjärnsoldaten en animéanpassning ganska trogen sin förlaga. Serien, som bär originalets namn, producerades av Studio Sunrise och kom ut strax efter Gunbusters första avsnitt.) Den uppmärksamme kanske även kan lägga märke till att avsnitt fem, ”Snälla!! Tid nog för kärlek!”, delvis är titeln på en annan bok av Robert Heinlein. Ett av de centrala ämnena i romanen (och kanske något att hålla i åtanke inför avsnittet) är kärlekens betydelse för människor, något som återger den levnadströtta huvudpersonen sin livsvilja. Utöver Heinlein är den japanska SF-kungen och Gainax-vännen Sakyo Komatsu också viktig. Hans roman Vid evighetens slut har fått låna ut sitt namn till det sista avsnittet, och har säkerligen även lånat ut en eller annan idé exempelvis gällande tidsspannet (detaljer uteblir, för att spara överraskningsmomentet åt tittarna). Avsnittet innehåller även lite dialog från en annan av Komatsus romaner, Japan sjunker.
Förutom böcker lät sig Gunbuster-skaparna även referera och anspela till mycket, mycket mer. De flesta personnamnen i serien kommer från verkliga personer, varav många inblandade i produktionen: Noriko Takaya är namnet på Shinji Higuchis fru före de gifte sig (Higuchi var ursprungligen tänkt att vara regissör innan Anno fick rollen), Kazumi Amano var Toshio Okadas frus namn före de gifte sig, rymdpiloten Jung Freuds namn är förstås taget från de två historiska psykologerna, och svenska Linda i avsnitt fyra har fått sitt namn från 70-talets popsångerska Linda Yamamoto. Okadas vän och Gainax snyltare Toren Smith, som startade mangaöversättningsbolaget Studio Proteus, gav både namn åt en i serien viktig person, och röst åt en biroll. Under seriens lopp får vi se fartygsdesign från gamla mangan Submarine 707, attacker från mangan Astrobaseballaget och superrobotserien Mach Baron, samt citat och motiv från animéserier som Kapten Harlock och Stjärnkryssaren Yamato (och Sikta mot esset!, som sagt). Själva Gunbuster-roboten, som i sig slår rekord som största animéroboten någonsin (200 m hög), har inspirerats av både Getter Robo G och Ideon (Storgudslegenden Ideon). Och bara den mest ouppmärksamma tittaren kan undgå att lägga märke till Norikos Min granne Totoro- och Nausicaä-affischer.
Transpiration
Alla vinkningar och referenser är mer hyllning än parodi. Gunbuster är gjord av människor som älskar animation och sin barndoms TV-serier, och deras entusiasm lyser igenom. Kompotten kan kategoriseras som ”fanservice” (inkludering av material för att förnöja entusiaster) i den allra bästa benämningen: De hedrar sina egna inspirations- och glädjekällor, och ger oss samtidigt en ny källa för inspiration och glädje. (En rolig triviabit är att en högintelligent ras valar, kallade ”Takayas valar” efter Gunbusters huvudperson, skrevs in i Star Trek: The Next Generation-universumet.)
En anledning till att Gunbuster står stadigt på egna ben är att den bygger upp en övertygande värld. Som en del i världsbilden ges ”vetenskapslektioner” mellan avsnitten, där miniatyrer av Kazumi och Noriko på humoristiskt vis berättar om fysiken bakom det vi ser i serien. Även om mycket är uppåt väggarna felaktigt, används det på ett trovärdigt sätt. Det främsta exemplet är tidsdilation (utsträckning), ett reellt fenomen som inträffar märkbart i höga hastigheter: Jämfört med ett statiskt objekt, går tiden långsammare för ett objekt som accelererar mot och färdas i hastigheter som närmar sig ljusets. Ett mer konkret exempel är den så kallade ”tvillingparadoxen” (det är dock inget paradoxalt med det; den skenbara motsägelsen uppstår när man misstolkar situationen): Ett tvillingpar bor på jorden. När den ena tvillingen åkt till en annan stjärna och tillbaka, kommer de märka att tvillingen som varit ”stilla” på jorden har åldrats mer än tvillingen som åkte bort. Detta fenomen används i Gunbuster till dramatisk och skärrande effekt.
Fler saker höjer serien, som Annos regi och engagemang i sitt filmskapande. En anekdot berättar om hur Norikos röstaktris, Noriko Hidaka (samma förnamn som sin rollfigur!), fick skrika sig hes vid inspelningarna. Anno kom in i inspelningsrummet och visade den medryckta Hidaka hur man ger ett riktigt robotattackvrål. Efteråt sjönk hon svettig och andfådd ihop på en bänk, utmattad. Kazumis och Jung Freuds röstskådisar Rei Sakuma och Maria Kawamoto var med, och kunde intyga att det verkligen rörde sig om viljestyrka och kraftansträngning: ”Hon gav ifrån sig ektoplasma!”
Seriens bakomliggande komposition började som sagt synas redan i andra avsnittet. Där första avsnittet lockade animéfans med lättsam underhållning och studsande bröst (sedermera kallat ”Gainax-guppet”), bytte andra avsnittet riktning. Förutom att det alltså blir mer rymdstridsorienterat, får vi även smaka på kall tragedi när Anno och gänget visar att de kan – och vill – beröra tittaren. Detta är bara en föraning om efterföljande dramatik, som kommer som svallvågor, starkare och starkare. När slutet tonar ned de mest distraherande och onödiga elementen och tecknas helt i vackra gråskalor, får en inlevelsefull tittare en verklig tour de force i känsla – en belöning för att man öppnat sig och tagit Gunbuster till sig helhjärtat.
”Gainax,
Förlåt mig för alla tidigare gånger jag hävdat att jag vet något om animé.
Förlåt mig för alla tidigare gånger jag hävdat att jag vet något om animé.
Förlåt mig för alla tidigare gånger jag hävdat att jag vet något om animé.
Tack för tre timmar våldsamt känslosvall.
Tack för den mest svindlande animéuppvisningen någonsin.
Tack, för Gunbuster.”
– Simon Lundström
Inlägg (RSS)
En av de bästa mecha-serierna som finns. :3